pappersrullen, som tittade fram mellan fracken och
västen. Han hörde till de figurer som lifvade
gamla Jungfernstieg och icke en enda dag saknades
där.
— Har ni varit på Börsen? var det första som en hamburgare då för tiden frågade en främling, för hvilken han önskade framställa sin stad i den bästa dager.
— Känner ni till vår stora Siehl, kronan på kloakväsendet? var den andra frågan.
— Har ni sett husmäklaren? lydde den tredje.
Bland Jungfernstiegs prydnader voro också Vierländskorna som sålde blommor utanför hotellen. Deras violblommor doftade starkt, och deras operacomiquekjolar samt små sammetsskor vittnade om motsatsen till all klumpighet. Skorna voro så små, att de väl icke kunde vara förfärdigade i det vanliga Tyskland, utan förskrefvo sig från Bergedorf i Vierlandet, där det också växer doftande blommor och de smakligaste jordgubbar.
Friska rosor kunde man få från Bergedorf midt uti vintern — doftande, sköna blommor, bjudna af de vackra flickorna i sammetsskorna och med de sammetslena blickarna, smekande varma till och med i januari, när stormen tjuter öfver Jungfernstieg.
Men nu var det sommar, då nämnda plats svalkas af ljumma fläktar från Alstern, och jag fann platsen i hög grad behaglig.
Allt i det dåtida Hamburg föreföll nytt, lifligt och öfverraskande för den som kom kortaste vägen från Stockholm. Det egendomliga var att det nyaste var just den förr gamla staden, den som varit mest
