den världen syntes dock ej mycket till. De sutto
på sina kontor och arbetade. Kvinnorna voro så
mycket mera synliga.
Där skredo viktiga matronor med stolta later och tjocka guldkedjor, äkta tyska fruar, såsom hade de stigit ned från någon gammal i träsnideri utarbetad altartafla från femtonhundratalet, men med toaletter från Gerlach vid Neuerwall i midten af adertonhundratalet.
Så kommo små nätta »Fräulein», undersköna jungfrur i samma träsort. De trippade så lätt öfver Reesendammsbrücke, oaktadt deras fötter icke voro onaturligt små, och de talade om konst och sångaren Wachtel, droskkusken, hvilken nyligen stigit ned från kuskbocken och upp på Stadttheater. De läspade »famos», när man frågade hvad de tyckte om Casper, komikern på Thaliateatern, eller om Friederike Gossmann, då ännu blott en »Bachfisch», men redan omtyckt scenisk konstnärinna, eller om ett nytt sidentyg hos Röper & Messerschmidt eller en fin toalettpjäs hos Wesslig & Frelsen, kända firmor på den tiden.
På Jungfernstieg trippade också unga tjänstflickor, rätt vackra, rödlätta och välfödda, med koketta, hvita tyllmössor, starkt kolorerade, blottade armar och en stor röd schal, fiffigt draperad öfver den lilla korgen, som kanske var tom, kanske innehöll en och annan »Bratwurst».
Bland de under större delen af dagen få manspersoner på promenadplatsen såg man alltid den i Hamburg under flera årtionden bekanta husmäklaren i den eviga, svarta fracken och med den evigt hvita
