personer, fullpackad hvarje afton af en fullkomligt
pepitiserad publik, som tjusades af den sköna
sennorans underliga kroppsvridningar, gallskrek af
hänryckning vid hennes vågade kjortellyftningar och
bragtes till raseri af lutter beundran för hennes
världsberömda åtbörd med foten.
Pepita lockade fulla hus icke allenast på Casino — hon samlade allmänheten äfven på Kongens Nytorv, då hon hvarje förmiddag, under ett och annat toalettbestyr, visade sig från sina fönster i Hôtel d’Angleterre, hvars första våning, genom de många blombuketter som offrades åt sennoran, tycktes förvandlad till en handelsgartners utställningslokal. Pepitas porträtt i fotografi och hennes bild, just med den där fotskakningen, i stentryck gjorde folkskockning på Östergade. Hennes namn gafs åt alla möjliga föremål, åt pepparkakor och krinoliner, åt likörer och husgerådssaker, åt Gud vet hvad. Således hade äfven Köbenhavn blifvit angripen af Pepita-vurmen, oaktadt sjukdomen flere år förut upphört att grassera på kontinenten.
Men det var icke allenast Pepita som dansade spanska 1858 i Köbenhavn. På Folkteatern uppträdde ett helt sällskap af utmärkta sennorer och sennoror och sennoritas, alla celebriteter inom s. k. konst. Äfven de lockade mycket folk och gjorde sitt till för att draga uppmärksamheten från den kungliga teatern, den sanna konstens tempel, som annars var Köbenhavns stolthet och förtjusning.
Ja, det var ett minne från 1858.
*
