I medlet af 1850-talet omändrades en vid
Nörregade få år förut som Hippodrom uppförd byggnad
till teater, där »Wiener-soaréer» gåfvos med kraftprof,
akrobatiska konster och A. Price, som Pierrot, af
den gamla pantomimfamiljen. Där fick kungl. teatern
sedan en allvarligare medtäflare, då Folketheatret
upprättades.
Oaktadt alla försök att angripa kungl. teatern och förringa dess anseende hos allmänheten, har den konstanstalten dock hållit hufvudet uppe och äfven låtit konstens fana svaja högt. Den har aldrig låtit förleda sig att för slem vinning uppföra skådespel af underhaltigt värde eller hos sig anställa skådespelare som icke åtminstone sträfvade att uppnå konstens tinnar. Öfriga teatrar i Köbenhavn voro just icke nogräknade i det afseendet, och bland dem var Casino, som icke tvekade att låta den i mycket beryktade, men i konstnärligt afseende allt annat än betydande Pepita uppträda, ehuru så många invändningar gjordes af estetiskt bildade personer.
Det var på hösten 1858 som denna danserska visade sina konster på Casinos scen. »Sennoran kan icke dansa», sade de estetiskt nogräknade, och jag tror nästan, att det var sant, detta försmädliga och en dansös just icke anbefallande omdöme. »Pepita är gammal», yttrade andra och hvem vet, om icke äfven detta utlåtande var grundadt på faktiska förhållanden. »Pepitas uppträdande sårar den estetiska känslan», utropades också. Ja, vill man vara riktigt opartisk, kunde man kanske ej heller motsäga denna stränga dom. Men, allt detta oaktadt, var Casinos teatersalong, med platser för 2,000