blott skickligaste, utan äfven gladaste och kvickaste
medlemmar, hvars humoristiska skildringar redan tidigt
visade sig värdefulla.
Af stort värde var också Lerches personliga umgänge, och när man på Langenbergs kafé eller annan sällskapsplats sammanträffade med honom och hans goda vän kaniken, en katolsk prästman med synnerligt godt lynne, kunde man vara förvissad om en njutningsrik stund.
Af de gamla vänner jag återsåg i Düsseldorf 1859 räknar jag Ferdinand Fagerlin i främsta rummet. Honom hade jag icke sett under de då senaste åren, från skedet i Brunkebergs hotell, och han hade tillbragt den tiden mest i Düsseldorf, men äfven studerat i Paris, hvilket var af ej ringa inflytande på hans konst. Men ännu 1859 tecknade han mera än målade, och då framställde han i kräjong ytterst omsorgsfullt och utmärkt lyckadt ett porträtt af den svenska pianisten och musikläraren Oscar Lindhult från Göteborg, hvilken då uppehöll sig i Düsseldorf.
Af de i Düsseldorf bofasta svenskarna hade D’Unker ett som genremålare högt aktadt namn, men för krigiska bedrifter hade hans konstnärsskap icke kunnat oafbrutet fortsättas. Jämte sin far, den då i Stockholm bosatte norska ryttmästaren och kammarherren Carl Henning Lützow D’Unker, hade han i det första dansk-tyska kriget tjänstgjort i danska armén, och bägge hade där utmärkt sig. Carl Henrik Lützow D’Unker blef underofficer vid danska lifgardet till fot och gjorde som sådan tjänst i öfver ett år med sekundlöjtnants titel och aflöning.
Tio år därefter var han en berömd
