konstnär och en bland de düsseldorfarna som mest
förtjänade det. Med icke ringa nöje besökte
konstälskaren hans atelier och fröjdade sig åt hans
intressanta genrestycken. Hans konst stod i nära
gemenskap med schweizaren Vautier’s, hvilken
onekligen hade ett stort inflytande på D’Unker. Den
sist nämnda lefde dock icke längre än till 1866,
men sju år förut, då jag besökte honom, var han
idel lif, tycktes det, och gjorde upp planer för en
lång framtid.
⁎
Under besöket i Düsseldorf umgicks jag dagligen med Wilhelm Wallander, Axel Nordgren, August Jernberg och Bengt Nordenberg. Wallander stannade den gången länge kvar där, hela nio år, under hvilka han dock hälsade på i Paris och Italien samt äfven i Sverige. Han var en glad och treflig karl, tyckte om folklif och sällskapslif och var beundrare af Bellman. Skada var, att hans konstnärsegenskaper icke stodo lika högt som hans personliga. Han verkade på den tid, då hufvudsaken i målarkonsten var att något skulle berättas på duken, och om detta också kan äga skäl för sig, är det ingalunda likgiltigt huru det berättas. Uttryckssätten kunna växla, smaken kan förändras, men hvad som aldrig kan undergå förändring äro riktig teckning och sant färgsinne, och i det afseendet var Wilhelm Wallander just icke nogräknad. Han var düsseldorfare med lif och blod, kan man säga, men icke sådan som Gude, Tidemand, Fagerlin och D’Unker, ännu mindre som
