Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
PÅ KEJSARDÖMETS TID.


där någon dag. Snart skyndade jag uti parisvimlet och fann öfver allt anledning till iakttagelser. Man höll den tiden på med att göra om Paris. Öfver allt refvos äfven ganska goda, till och med storståtliga byggnader, hvilka kanske ej ens för sin ålder förtjänade undanrödjas, utan vore måhända nya nog, men ansågos stå i vägen för de nyutstakade gator som Napoléon III och hans medhjälpare, den store prefekten Haussmann, föresatt sig att anlägga i Paris.

Det var en verksam tid, en ständigt sysselsatt, fullt med arbete öfver allt i staden, och murare, timmermän, byggnadssnickare och sådana förtjänte plumpt med pengar. Så länge det räckte, sade man icke så mycket om Napoléons sätt att regera, och hans åtkomst af makten tycktes man icke så mycket bry sig om eller också hade man alldeles glömt det.

Sådant kunde man snart förnimma. Svårare var att genast komma under fund med hvad öfriga samhällsklasser tänkte om kejsaren. Länge dröjde det dock icke förr än man var på det klara med, att de bildade just icke hade någon hög tanke om honom, och när man hörde ett och annat »lefve kejsaren!» — och äfven det var tunt nog — kunde man vara öfvertygad, att det härledde sig från arbetare och i synnerhet byggnadsarbetare.

Men så kom frågan om krig igen. Frankrike stod på spänd fot med Österrike för Italiens skull, hette det — men äfven fransmännen litade icke på Napoléons goda vilja i det afseendet, lika litet som i alla andra. Skulle fransmännens kejsare ännu en gång visa, att påståendet om kejsardömet—freden blott vore tomt prat? Eller hade Orsinis bomb