verkligen åstadkommit, att Napoléon sökte hjälpa
Italien till frihet från österrikiskt ok och till nationell
enhet?
Det var hvad man på våren 1859 kunde få höra öfver allt i Paris. Den ena dagen trodde man fullt och fast på krig, ehuru man icke lika fast litade på Napoléons egentliga afsikter. Dagen därpå voro fredsåsikterna åter allena rådande. Men slutligen befanns, att kriget vore oundvikligt. Då blef det lif och rörelse i Paris, och då stannade jag icke många minuter på min terrass.
⁎
»Framåt marsch!» ljöd det från alla gathörn i Paris. Trummorna bullrade och jägarhornen smattrade dagen i ända. Det ena regementet efter det andra, i full krigisk utrustning, aftågade, och Gud vet huru många dussin tusentals krigare under de senaste dagarne i april lämnade Paris.
Det krigiska spektaklet på gatorna lifvade upp parisarna, och sinnesstämningen syntes vara åtminstone något mindre emot kriget, än fallet onekligen var få dagar förut. Tidningarna påstodo, att en fullkomlig förändring försiggått inom den allmänna opinionen och att de som förut mest ogillade kriget blifvit alltmer hänförda för detsamma. Man fick dock icke sätta för mycket lit till den ofria pressens framställningar, utan hellre aktgifva på verkligheten, om man ville få en sann bild af tillståndet.
Jag var i slutet af april vittne till åtskilliga regementens afmarsch och många rätt intressanta
