Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
PÅ KEJSARDÖMETS TID.


af festen, och högt upp på taken och skorstenarna hade oförvägna parispojkar klängt sig fast i de vågsammaste ställningar.

⁎              ⁎

Ett oredigt brusande närmade sig allt mera. Bredvid mig stod en gammal herre, hvilken med glädjestrålande anlete fäste min uppmärksamhet på detta brusande. Jag behöfde ej höra hans pratsamma tillkännagifvande, att han vore pensionerad officer, för att förstå hans otålighet ju närmare brusandet hördes.

— De komma, de komma! utropade han, sköt hatten på ena örat och gjorde »på stället marsch».

Man hörde ljudet af blåsinstrument, blandadt med trummors bullrande och taktfast hästtramp. Från boulevarden blixtrade det plötsligt till.

— Hundragardet! skrek min granne. Det var detta onekligen ståtliga imperatorsgarde som nalkades i spetsen för öfriga trupper, och det var deras kaskar som blänkte till i solljuset. Jättarna voro naturligtvis i full parad, i hvita ridbyxor, storartade kanonstöflar, blå vapenrock med skarlakansröda uppslag och hela bröstet täckt af guldtrensar eller ock, vid olika tillfällen, skyddadt af blankpoleradt stålharnesk, under det den lika blanka kasken återspeglade alla föremål. Deras ädla hästar dansade fram vid pukors dån och trumpeters klang.

Omgifven af sina adjutanter och en väldig skara andra officerare framskred till häst imperatorn själf, den outgrundlige, hvars anlete denna dag, liksom alla andra dagar, var kallt och stelt, och man visste icke,