om det var en mask för häftiga lidelser eller
snillrika tankar eller — för ingenting.
Efter kejsartruppen, men på något afstånd, linkade ett hundratal sårade. Det var endast de lättare sårade och de som kunde uthärda marschens ansträngningar, men många sågo ganska lidande ut, somliga hårdt stödjande sig på en käpp, andra med armen i band eller med bindel kring hufvudet. Folkmassan klappade händerna och ropade uppmuntrande ord. Det var en vida större hyllning än den som ägnats kejsaren. Min granne på trottoaren var idel hänförelse. Han skrek och sparkade.
Närmast därefter framtågade det kejserliga gardet, anfördt af marskalk Regnaud de Saint-Jean d’Angély, veteranen från Waterloo, samt general Mellinet, le Balafré, »han med skråmorna», som vid Magenta kommenderade grenadiererna och zuaverna.
Trupperna voro i fältuniform. I deras långa mörkblå kapotter, med de hvita bandlerremmarna korsade öfver bröstet och de stora ludna grenadiermössorna, erinrade gardet ganska mycket om första kejsardömets bitvargar. Det tyckte också den gamla officern vid min sida.
— Oh, les grognards! utropade han, mäkta förtjust.
Gardet hade lidit stora förluster i Italien, men de som nu svängde in på Rue de la Paix sågo mycket morska ut.
Bredvid truppen marscherade tre fältpräster som alla hade hederslegion. Framför ett zouavregemente lunkade en stor hund, prydd med präktiga rosor.