som med förskräckligt dån skakade på sina vagnar
öfver boulevarden, men handklappningarnas åska var
nästan starkare än kanonernas dofva buller.
Förbimarschen räckte i fem timmar, och deltagarna voro minst 60,000. Det var en storartad militärfest, men också en blomsterfest, ty ända från Bastilleplatsen marscherade soldaterna i ett oafbrutet regn af rosor och andra vackra blommor. Det var icke en enda soldat som ej hade blommor i gevärsmynningen eller hela buketter på ränseln, och artilleristerna hade virat blomsterslingor omkring kanonerna.
De civila förbrödrade sig med krigarna, såväl manskapet som officerarna. Stor glädje yttrade sig på alla håll så väl bland patronerna som arbetarna, och de förenade sig i gemensam hänförelse för fosterlandet.
⁎
Dagen därpå fortsattes festen, ty då var det den 15 augusti, kejsardagen, då en storartad bankett gafs af staden Paris för underofficerare och menige, och då kunde man få se huru på gatorna och i parkerna militären gick arm i arm med arbetaren eller satt sida vid sida med honom på gratisföreställningarna och huru de dansade mot hvarandra på de offentliga balerna. Något dylikt har man sedan visserligen sett på den 14 juli, men en så allmän förbrödring som på den 15 augusti 1859 har man nog icke skådat.
