Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
178
PÅ KEJSARDÖMETS TID.


På gatan.

Det är icke alla dagar som Paris bjuder på militärskådespel, men på kejsardömets tid var det ganska ofta. Vill man riktigt lära känna den stora staden, gör man dock klokast, om man drifver på dess gator under vanliga hvardagsförhållanden. Så var det åtminstone för femtio år sedan, och så är nog ännu.

Öfver allt hvar jag kommit i de stora städerna har jag min kännedom om deras yttre förhållanden att tacka ett ihärdigt dagdrifveri, hvilket rättare kanske skulle kallas flâneri, som är något annat än ett vanligt omkringströfvande som ingenting uträttar och besörjes af s. k. ardelioner, sådana som »slå dank» utan någon nytta. Det äkta flaneriet är en ädel konst, och idkaren däraf borde kallas artiste-flâneur. Hvilken härlig sysselsättning att vandra gata upp och gata ned med näsan i vädret, händerna i fickorna, paraplyn under armen och icke låta något undslippa iakttagelse!

Flanörens lif är verksamt och öfverflödar på nyttiga resultat. Det är lärorikt och nöjsamt. Han hejdar sina steg vid hvarje gathörn, läser alla kungörelser, studerar teateraffischerna och konsertprogrammen, hvilket hör till konsthistorien, blandar sig i alla folksamlingar, som hör till sedehistorien, ser på gatans alla taskspelare och tandläkare i fria luften, något som verkligen hör till parislifvet, lyssnar på vissångarna, något som vidrör litteraturhistorien, och