och hvad i den vägen gällde för femtio år sedan
äger ännu bestånd. Hufvudfrukosten, den egentliga
déjeuner’n, har väl också skjutits litet längre bort,
dock ej i samma förhållande som diner’n, och intages
till stor del kl. tolf, möjligtvis en eller halfannan
timme senare.
En dålig vana eller beklagansvärd ovana har onekligen under sist förflutna årtionden bemäktigat sig, om också icke hela Paris, dock en allt för stor del af samhället, och det är absintförtärandet. Detta är sannolikt icke så farligt som det utskrikes, men det är dock farligt nog och förtjänar att kraftigt motarbetas, hvilket ock lyckligtvis sker. Absinttimmen kallas den timme som närmast föregår diner’n och som af många parisare aldrig afglömmes.
För femtio år sedan tog man visserligen en absint då och då, men »gula faran», som absinten nu kan kallas, kände man likväl icke till i den utsträckning som nu. Däremot kände parisaren förr icke till vår aptitsup, och han gör det lika litet nu för tiden, men hans »aptitsup», absinten, är obestridligen mycket farligare. På och utanför kaféerna litet hvarstädes i Paris såg man aldrig förr fruntimmer förtära absint. Nu är det, enligt samstämmande intyg, långt ifrån ovanligt.
Hvad kroglifvet för öfrigt angår, tyckes det icke ha undergått många förändringar och de stora restauranterna äro nog icke sämre än vid årsskiftet mellan femtio och sextio, då åtskilliga förändringar vidtogos, bland annat i afseende på tiden för stängningen på natten. De finare restauranterna ålades att stänga klockan två, hvilket föreföll åtskilliga
