nattsölare ganska hårdt, att ej säga orättvist. Men då
befanns det att flere nattlokaler, icke genast
åtminstone, kunde stänga, ty de hade inga dörrar. Detta
var åtminstone fallet med några krogar vid
centralhallarna, hvilka ej varit stängda — på hundra år.
När man erfor sådant, kan man nog vara frestad att tala om det otjänliga eller rentaf skadliga nattlifvet, men i själfva verket torde det icke vara så stor del af Paris’ två och en half million människor som taga nattens timmar i anspråk för nöjen och förströelser, under det att det stora flertalet i sömnen hämtar nya krafter till nästa dags upprepade mödor.
Det är åtminstone ganska lugnt nattetid på den stora stadens gator, äfven om skådespelshus och andra förlustelser skulle hålla invånarna vakna öfver midnatt. Oordningar, till och med brott, kunna visserligen förekomma, men ej i större antal än uti andra stora städer eller ens i så stort antal.
Värre gatuspektakel gifves icke än i det strängt allvarliga och för sin stora sedlighet lofordade London. Jag hade en tid olyckan att i ett par veckor bo i hörnet af Top of Haymarket och Jermynstreet, och aldrig glömmer jag de sömnlösa nätter som orsakades af det ohyggliga bullret och skränet från gatan. Något dylikt har jag aldrig hört i Paris, men väl något ditåt en nyårsnatt i Berlin, det var dock blott en natt, då oväsendet i den britiska hufvudstaden räckte natt efter natt i en hel oändlighet. I jämförelse med de nämnda städernas gatulif är Paris en riktig lugn plats.
