förenade anteckningsboken fick ingen utländsk
arbetssökande i Hamburg uppehålla sig utan sysselsättning
längre än ett par veckor.
Idogheten var stor på alla områden. På söndagarna voro handelsbodarna öppna åtminstone halfva dagen, och kontorspersonalen arbetade ofta till klockan 1 eller 2. Det var endast vid vackert väder sommartiden som man kunde skolka på en söndagsförmiddag.
Ganska egendomligt var att på en vacker vårmorgon se landtmannatillförseln, som då började i så god tid, att stadsportarna ej ännu voro öppnade. Hundratals vagnar skockade sig utanför portarna och trängdes för att komma in till staden, hvilken låg tyst i morgonbelysningen. Alla väntade på femslaget och klämtningen, och när denna hördes, slogos de stora portgrindarna upp, och fordonen intågade i en lång sträcka i den nyvaknade staden, där allt blef på en gång lif och rörelse.
Kl. nio f. m. tog kontorsarbetet hos Ullberg & Cramér sin början hvarje söckendag. Den förste på platsen var en axelbred och groflemmad man i blå jacka med silfverknappar och med ett oförskämdt uttryck i sitt simpla ansikte. Det var kontorsdrängen Dehn, hvilken gärna ville kallas »Quartiersmann» (själfständig hamnarbetare), eller »Ewerführer» (pråmskeppare), men icke var annat än husets tjänare.
Under det han med högtidliga åtbörder lade sista hand vid kontorsstädningen brummade han utan uppehåll för sig själf och klagade öfver kontoristerna, hvilka aldrig voro honom i lag.
»Die Lyt wollen klug sinn, können aber nit
