hvilken Dupanloup stred för den katolska tron var
ej mindre gripande, fastän den var förenad med
utmärkt finhet i framställningen, och Felix var ej mindre
fin, fastän icke så kraftig som de två andra.
Lacordaire’s politiska radikalism låg ingalunda i vägen för
hans anseende som andlig vältalare. Den väckte
tvärtom ännu större intresse för hans predikningar.
Märkliga voro de alla tre, och mycket kunde de
uträtta.
Likväl såg det ut som de insiktägande klerikalerna ansågo, att äfven andra medel borde användas för att hålla tron vid makt samt att dessa medel borde hämtas icke alltid ur det allvarliga i kristendomen, utan kunde man med stor framgång bruka det glada och rent af komiska.
I sådan afsikt höllos ganska roande föredrag i en krypta, helt enkelt en källare, under kyrkan Saint Sulpice. Lokalen föreföll ganska dyster, då man först besökte den och vandrade utför en mycket dåligt upplyst trappa. Upplysningen var ej bättre i själfva kryptan, men det afskräckte ej från att slå sig ned där och höra på de muntrande föredragen, af hvilka den tjänstgörande prästen hade stort förråd.
Åhörarna utgjordes till stor del af mindre bildade personer, mest fruar från det närbelägna salutorget och saluhallarna Saint-Germain, några portvakter från grannskapet samt några personer med obestämdt yrke.
Särskild uppmärksamhet väckte pater Gratry och den unga karmelitern, pater Hyacinth som uppträdde på 1860-talet. Vid Hyacinths predikningar var först Notre-Dame-kyrkan, sedan Saint-Sulpice öfverfyllda af intresserade åhörare, på hvilka paterns
