förekom i de andliga föredrag som ej blott under
fastan, utan äfven vid påsk och andra kyrkhögtider
fyllde kyrkorna med uppmärksamma åhörare af båda
könen.
Visserligen var det ofta en modesak att afhöra dessa predikningar, hvilka i åtskilligt kunde vara ganska profana, men innehållet gaf dock anledning till flera tankar äfven i afseende på viktiga samvetsförhållanden, och de prästerliga vältalarna lämnade ofta nog närgångna anspelningar på den dåvarande statschefens mindre hederliga sätt att komma till makten samt på många andra ömtåliga förhållanden inom det franska samhället.
Utan afseende på denna sida af de franska predikningarna på kejsardömets tid, hvilka verkligen kunde förefalla mindre öfverensstämmande med Napoléon III:s sätt att vanligtvis gå till väga, men hvarför den franska regeringen ingalunda må förtjäna något klander, var det dock i och för sig en andlig njutning att höra t. ex. en Lacordaire, en Félix, en Dupanloup och flera af den tidens vältalare. Så väl Dupanloup, biskop i Orléans, som Lacordaire, predikomunken och stiftaren af en ny afdelning af dominikanerorden, voro ledamöter af franska akademien, under det att pater Félix nöjde sig med att vara en ansedd medlem af Jesu heliga sällskap.
Alla tre voro utomordentliga vältalare, och det vill säga mycket i ett sådant samhälle som Frankrike, där konsten att väcka och röra genom det muntliga ordet äger utmärkta mästare, öfverträffande flertalet af andra lands talkonstnärer. Den eldigaste af dem var otvifvelaktigt Lacordaire, men den värme med
