erforo något just lifligt behof däraf. Den prästman
som utnämndes till befattningen tillvann sig den
svenska koloniens odelade högaktning och tillgifvenhet,
äfven från deras sida som ansågo, att befattningen
icke vore helt och hållet nödvändig. Frithiof
Grafström var nämligen ej blott en god predikant,
utan äfven en sin församling hjärtligt tillgifven ledare.
Han lämnade Paris 1863 för att mottaga kallelsen
till legationspredikant i London, och den gudstjänst
som svenska församlingen höll i den lilla franska
lutherska église de la Rédemption vid rue Chauchat,
nära gamla operan, flyttades till boulevard Ornano
långt upp i norra Paris.
Om vältaligheten i Frankrike tillhör förnämligast kyrkorna och de akademiska läroskolorna, saknas den ej heller i de politiska kretsarna, där den dock på kejsardömets tid var mindre odlad än t. ex. under julimonarkien. I senaten hörde man föga af den, ty man visste, att den icke var omtyckt af statschefen och hans förtrogna, och det såg ut som senatorernas förnämsta uppgift hade varit att endast inkassera de 30,000 francs som de uppburo af staten för att säga ja till regeringens framställningar.
Den lagstiftande kåren, icke mera oberoende än första kammaren, men af hvars medlemmar hvar och en nöjde sig med 9,000 francs i årsarvode, räknade bland sig kanske några flera talare, hvilka dock ej läto höra af sig mycket mera, och i fråga om oberoende representanter inskränkte sig deras antal till de bekanta fem, hvilka voro, som ännu torde hågkommas, den utmärkta sakföraren och ledamoten af franska akademien Jules Favre, en talare bland
