jordens allra främsta, samt den politiska skriftställaren
Emile Ollivier, sakföraren och tidningsmannen Ernest
Picard, tidningsmannen Darimon och medicine
doktorn Henon.
Af dessa var det dock endast Jules Favre som kunde anses förtjänt af sitt stora rykte samt möjligtvis Picard. Darimon talade sällan. Henon var pålitlig partiman, men ingen utomordentlig talare, och Emile Ollivier var ganska tråkig, och hans långrandiga föredrag i betänklig grad söfvande, och likväl åstadkom han detta intryck långt innan han genom sin öfvergång till den kejserliga politiken blef illa omtyckt af det stora antalet fosterlandsvänner, som förut hade satt stort värde på honom.
*
Bildkonst och teater.
Vid början af 1860-talet gingo svenska konstnärer gärna till Paris, men de voro ej de första af sin nation på den platsen. Redan nära trettio år förut hade Billmark funnits där. Scholander hade tjugu år förut kommit dit, och långt senare räknade väl ej heller Kiörboe sin ankomst. Wickenberg hade i flera år där sträfvat, vunnit seger och i Pau satt lifvet till. Många flera kunde uppräknas, ehuru Düsseldorf dragit till sig det då större antalet.
På 1855 års världsutställning i Paris såg man Höckerts präktiga »Gudstjänst i ett lappkapell», som stannade i Frankrike, ehuru ej i Paris, men i Lille’s icke obetydliga stadsgalleri. Höckerts stora talang
