Miolan Carvallo förtjusade stora operans publik,
t. ex. som Marguerite i »Hugenotterna», rörde Galli
Marié Comique’s i en oförliknelig Mignon. Bägge
dessa sångerskor hörde egentligen till Opéra
Comique, men Miolan Carvallo följde sin man Léon
Carvaille (Carvallo) till Stora operan såväl som till
Théâtre Lyrique, återvände dock till Comique, sedan
hon på den stora scenen vunnit nya lagrar ej blott
i »Hugenotterna», utan äfven som Margareta i »Faust»
och som Ophelia i »Hamlet» till hvilka partiers
utmärkta framställning äfven Christina Nilsson
kraftigt bidragit, fastän icke samtidigt eller på samma scen.
En af 1860-talets märkligaste musiktilldragelser i Paris var onekligen Christina Nilssons uppträdande på fransk scen. Det var på Théâtre-Lyrique den 27 oktober 1864 som denna svenska näktergal lät första gången i Paris höra sig offentligt. Någon tid förut hade jag hört henne på en enskild soaré hos den då i Paris bosatta norska pianisten Tellefsen, hvars gäster visserligen intogos af den unga flickans präktiga röst och hennes förträffliga sångkonst, men dock icke tycktes fullt förutse hennes snart kommande storhet.
Ej långt därefter öfverraskades jag i mitt hem vid Luxembourgparken af en gammal göteborgsvän, grosshandlaren Rudolf Kock, i firma H. C. Kock & komp., hvilken åtföljdes af ett ungt fruntimmer, samma mamsell Nilsson, hvilken jag hört sjunga hos Tellefsens. Jag fann i henne en intelligent ung dam, som med ett enkelt och okonstladt väsen förenade rätt mycken säkerhet och kände mig ganska nöjd med att ha fått göra hennes bekantskap innan
