framställningar, för hvilket ändamål 1860-talets Paris var
synnerligt gynnsamt.
På Français verkade då sådana obestridliga sceniska storheter som Samson, Regnier, Provost, Beauvallet, Geffroy, Bressant, Delaunay, Got, Febvre (förut på andra teatrar), Thiron m. fl. samt damerna Augustine Brohan och hennes syster Madeleine, Arnould-Plessy, Honorine Guyon, Favart och många andra af utmärkt konstnärsskap.
Samtidigt tog Constant Coquelin sina första steg på skådebanan och uppträdde på Théâtre-Français, undet det Sarah Bernhardt, efter en kort debuttid på Français, utbildade sig på andra teatrar, isynnerhet Odéon, där hon vann lysande framgång och lade grunden till sitt stora gunstlingskap hos allmänheten. Sina största triumfer firade hon dock först efter ingången af 1870-talet, hvilket var fallet äfven med Mounet-Sully, den sedan så framstående skådespelaren.
Efter att ha sett dessa två stora skådespelare i flera roller af olika värde, hade jag först 1878 den stora tillfredsställelsen att se Sarah Bernhardt och Mounet-Sully i »Hernani», men det var en sällsynt mönsterföreställning, och de två stodo då på höjden af sitt konstnärsskap. Sarahs Doña Sol var lika stor som hennes manliga medspelares utförande af titelrollen.
Grand Opéra är en storartad skapelse, men ingalunda af samma vikt och värde som Théâtre-Français, synnerligen som äkta fransk egendomlighet. I det afseendet torde Opéra Comique förtjäna företräde. Utmärkta konstnärer och konstnärinnor ha dock funnits på bägge dessa scener, och under det
