godtyckliga kraftåtgärder och skatta sig lycklig, om
dessa inskränkte sig till ett eller annat
»avertissement».
Det första sådant lät höra af sig på julaftonen 1861, då Persigny var inrikes minister, men tidningen hade redan under restaurationen varit föremål för de maktägandes dåliga lynne. Den som 1861 träffades var Saint-Marc Girardin, den misshagliga artikelns författare, och Edouard Bertin tidningens gérant.
»Les Débats» har icke bildats af något bolag, som flertalet af öfriga tidningar, utan har alltid varit familjerna Bertins och Lenormants tillhörighet, och har oförändradt så förblifvit i den trånga rue des Pretres Saint-Germain, snedt emot Louvrens östra façad.
Under första kejsardömet hade den dagliga upplagan varit 28,000 exemplar. Mot 1830 föll antalet till 12,000, och därvid höll det sig åtminstone i trettio år.
Huru stor den nuvarande upplagan är kan jag icke säga, men tidningen har bibehållit sitt gamla anseende och åtnjuter allmän aktning samt tyckes ej ha lidit af nya billighetsblads storartade tillväxt och främst bland dem Le Petit Journal, som har en ofantlig omsättning.
En tidning som i mycket kan jämföras med Journal des Débats är den nu fyrtiofemåriga Le Temps, hvilken redan på 1860-talet började tillvinna sig förtroende, och detta har sedan oupphörligt ökats.
Ett blad som också hade stor spridning redan på 1860-talet var Le Figaro, den talangfulla
