tidningsmakaren Villemessants skapelse. Mycket vore att
meddela om denne Figaro, hvilken icke var
Beaumarchai’s utan, som sagdt, Villemessant’s, men jag
torde icke böra längre sysselsätta mig med
parispressen för flere årtionden sedan och nämner därför
ingenting om sådana tidningar på 1860-talet, hvilka
icke bidragit att särskildt känneteckna den tiden.
Många nya tidningar ha tillkommit under de senare årtiondena och af dem som funnos på 1860-talet är flertalet fortfarande i verksamhet, men hvarken Siècle, Patrie eller Presse ha den betydenhet som de ägde ännu för 40 år sedan.
Ett blad som lät mycket tala om sig var veckotidningen Courrier du Dimanche som gafs ut af rumeniern Gregory Ganesco, hvilken själf skref föga eller intet, men förstod att omgifva sig med talangfulla skriftställare, såsom Prévost Paradol, J. J. Weiss, Henri Brisson samt i allmänhet dem som förnämligast tillhörde Journal des Débats’ stora stab. Tidningen var oupphörligt utsatt för regeringens förföljelser, men höll i sig i det längsta och var ganska talangfullt redigerad. En dag var Ganesco försvunnen, och man hörde ej mera talas om bladet. Men så länge »Söndagskuriren» lefde hade J. J. Weiss mycket att därom förtälja.
Denne Weiss, fransmannen med det tyska namnet, sydfransman till och med, var en synnerligen intressant person, kunskapsrik, att ej säga lärd, hvars afhandling för doktoratet väckte stor uppmärksamhet, frimodig, opartisk, hjärtlig och vänfast. Jag hade gjort hans bekantskap hos en gemensam vän i Hôtel Corneille, vid sidan af Odéonteatern, och Weiss
