Sida:En gammal stockholmares minnen Del 2.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
220
PÅ KEJSARDÖMETS TID.


Stackars Murger var rik på kvickhet och hade ett godt litterärt namn samt hederslegionen, men vidare icke.

En annan af mina äldre litterära bekantskaper under Odéons arkader var däremot verklig bohémien, och det hade icke öfverraskat mig, om man sagt mig, att han brukade söka nattläger icke i Luxembourg-parken, ty den stängdes hvarje afton sedan en talrik militärpatrull utdrifvit de innevarande. Nej, den hvarom jag nu talar låg sannolikt i fria luften under arkaderna eller på trappafsatserna nedanför teaterns hufvudfasad.

Men så blef han chef för en af nationalgardets bataljoner, en mycket revolutionär bataljon, och då fick han väl ligga, såvida han tillät sig en sådan lyx, i något corps de garde.

Denna egendomliga person hette Jules Vallès och blef mycket bekant under kommunen, men just icke på den berömliga sidan. Han hade goda kunskaper och skref icke utan talang, men var den vildaste samhällsomstörtare man kunde råka ut för. Mot slutet af sextiotalet gaf han ut ett par ganska egendomliga böcker, som stämde väl öfverens med författarens besynnerliga åsikter för öfrigt. De kallades Les Réfractairs och La Rue.

Ungefär samtidigt gaf Jules Vallès ut en tidning, som höll på att göra honom till rik man. Det var Le Cri du Peuple, som fick en upplaga af ända till 100,000 exemplar och såldes öfverallt i Frankrike.

Men så kom kommunen, och det var slut med litteraturen, åtminstone för någon tid. Jules Vallès