konsulsbefattning i Marseille, tror jag, och bar därför
alltid konsulstiteln, men hade också, 1848, tjänstgjort
vid franska beskickningen i Stockholm, som chancelier
vill jag minnas.
I Paris hade Fahlman slagit upp sin affär på en ganska snygg gård, men affärslokalen var af allra minsta omfång på nedra botten, och man klef från gården rakt in i midten af kontoret. Där tillhandahöll Fahlman både landsmän och främlingar med upplysningar om alla möjliga parisförhållanden, och om de främlingar som anlitade kontoret erlade någon liten betalning, kom detta högst sällan i fråga om landsmännen. De ansågo, att Fahlman för landsmanskapets skull borde lämna upplysningarna gratis. Så hade ju gamle Blumm gjort. Då hade det fallit sig så naturligt, att man sagt: »Vi gå till Blummen». Då han var död, sade man: »Vi gå till Fahlman!» Det stämde ju öfverens.
Då fråga var om varusändningar, bekvämade man sig att erlägga några speditionskostnader, men de måste Fahlman beräkna så billigt som möjligt — för landsmanskapets skull. Fahlman tryckte ned siffrorna till minsta tänkbara belopp, och likväl kunde det hända, att man fick höra brummande öfver Fahlman, som »var så dyr».
Han var i själfva verket den oegennyttigaste person man kunde träffa och alltid benägen att hjälpa andra, fastän han själf hade så litet. Praktisk affärsman var han ingalunda. Hans många förslag och försök bära vittne därom. Någon medhjälpare på kontoret hade han icke, men hann själf med mycket på kort tid. Han var i ständig
