ansågs ganska passande. Han var af en något trög
natur och uttryckte sig visst icke med fransk
liflighet, men var aktad och omtyckt af hvar och en
som satte värde på ett tryggt och förtroendeingifvande
väsen, oantastlig redbarhet samt välvilligt sinnelag.
Såsom sändebud vid hofvet i Tuilerierna var han
fullkomligt på sin plats intyga alla som lärt känna
honom i hans tjänsteutöfning. Om hans gästfrihet
icke var så stor som Löwenhjelms, hvilken var
oinskränkt, kan man säga, bjöd han dock alltid till sitt
bord de svenskar och norrmän af de bildade klasserna,
som uppehöllo sig någon tid i Paris, isynnerhet om
de reste för något vetenskapligt, konstnärligt eller
litterärt ändamål.
En hedersman var Georg Nikolaus Adelswärd. Det är obestridligt. Han hade också lyckan att till legationssekreterare äga så framstående personer som en Eugène von Stedingk, en Fredrik Due, en Henrik Åkerman, hvilka hvar efter annan sökte främja Sveriges och Norges sanna fördelar i diplomatiskt afseende.
⁎
Redan under den tid, då legationen så välvilligt åtog sig resande svenskars och norrmäns förtroendeuppdrag hade konsul F. J. Fahlman öppnat en speditionsaffär vid rue d’Alger, en tyst och stilla gata mellan rue Saint-Honoré och rue de Rivoli, närmast till en annan tvärgata som till minnes om de tre »ärofulla julidagarna 1830» benämnes du 29 juillet. Fahlman hade innehaft någon
