visserligen var schakspelarnas hufvudkvarter och där några
intressanta partier ständigt voro i utförande, men ej
hindrade att kafégästerna sysselsatte sig med
dryftande af konstfrågor och litterära uppgifter.
Bland de sist nämndas förfäktare utmärkte sig i synnerhet den danska litteratören P. L. Möller, för alla bildade skandinaviska teater- och litteraturvänner bekant och högt aktad som författare af Det nyere Lystspil i Frankrig og Danmark, som 1857 belönats med Köbenhavn-universitetets guldmedalj och året därpå utgafs i bokform.
Denne Möller var en egendomlig person, för hvars lärdom man gärna bugade sig, och hvars litterära förtjänster man villigt erkände, men hvars retliga och frånstötande lynne gjorde obehagligt intryck. Hans intellektuella begåfning stod mycket högre än hans moraliska förtjänster, och för hans giftiga omdöme om människor gick man helst ur vägen. Hans skarpa satir var mördande. Men då han nöjde sig med att blott på vetenskapliga grunder kritisera, måste man med intresse höra honom.
Understundom var hans människohätskhet så ohygglig, att den kanske närmade sig sinnessvaghet, men så drog han fram med ett möjligtvis ganska elakt, men utmärkt kvickt påstående, och man måste skratta.
En gång kom den bekanta danska författaren, tidningsredaktören, teaterledaren och Tivolidirektören Robert Watt till Paris och sammanträffade med Möller samt bjöd honom att tillsammans med sig se en föreställning på Théâtre-Français. För att
