göra sin gamla landsman riktigt belåten, köpte Watt
ett par af de finaste platserna.
Möller tackade och samtyckte samt hade en mycket intressant afton. Efter en vecka eller så fick man i en af Möllers korrespondensartiklar till en dansk tidning läsa följande:
— För närvarande uppehåller sig här en viss Robert Watt, hvilken icke blygs för att vräka sig på de dyraste platserna i de förnämsta teatrarna.
Det var tacken för Watts vänlighet.
Möller, som var född 1814, vistades i Paris under ett par årtionden, men talade, åtminstone under det senare tiotalet, jämt om att fara hem till Danmark. Han var blott bekymrad om hemforslandet af alla sina samlingar, mångtusen urklipp ur tidningar samt också hela tidningar. De skulle först föras hem, så skulle han komma efter, slå sig i ro i hemlandet och taga i tu med ordnandet af dessa samlingar som innehöllo, påstod Möller, ofantligt rika materialer till en storartad kulturhistoria som han skulle skrifva.
Men det var ej så lätt att resa. Möller hade icke pengar till ens de oundgängligaste dagliga utgifter. Han lefde visst endast af kaffe, som han förtärde tidigt på förmiddagen, sedan han först själf köpt sig ett bröd i bagarboden. Att begära hjälp af någon var han för stolt till.
Han måste dock på något sätt ha fått understöd, ty 1865 reste han till Normandie, men på återvägen sjuknade han och stannade i Rouen, där han afled i början af december nyss nämnda år. Han blef således ej äldre än femtioett år, men såg
