mansperson, hvilken fixerade mig skarpt utan att
säga något. Jag frågade hvad han önskade. Han
fortfor att granska mitt utseende, men utbrast
slutligen under det han drog fram en tjock
anteckningsbok och gjorde sig i ordning att skrifva:
— Är ni herr C. L.... Huru gammal är ni? Är ni gift? Har ni barn? Hvad är edert yrke?
Jag besvarade utan invändningar alla dessa frågor, men frågade å min sida hvad allt detta skulle betyda.
— Myndigheterna, min herre — myndigheterna. —
— Hvad vilja de mig?
— Ni har varit ordförande i ett sällskap, ni vet . . . de fyra nationerna . . .
-— Vi ha inte någon ordförande. I tur och ordning bruka vi leda förhandlingarna.
Den ifrige frågaren fordrade, att jag skulle noggrant redogöra för detta sällskaps egentliga ändamål. Jag upprepade detta ändamål gång på gång, men »myndigheternas» man var ej lätt att tillfredsställa. Efter mycket besvär lyckades jag dock förmå honom att tills vidare låta bero vid hvad han nu inhämtat, hvilket skulle föreläggas »myndigheterna».
Man kan knappt tro det vara sant hvad jag nu berättat, att på det sättet besväras för det man deltagit i en hos polisen förut behörigen anmäld sammankomst för ett helt oskyldigt ändamål. Lyckligtvis hade jag dock ett vid tillfället närvarande vittne som kan intyga sannfärdigheten i hvad jag här anfört. I rummet närmast intill det där den kunskapssökande anställde fått förhör med mig, satt kungl.
