öfverstelöjtnant Staaff. Visst öfvergick dryftandet då och då till
hvad man skulle kunna kalla gräl, men de grälande
sansade sig snart och förenade sig om hufvudsaken i all
sköns vänlighet. Af Björnson fick jag det intyget, att
jag vore en »meget hidsig Fyr», men, tillade skalden,
»du har dog godt hjerte», och så tryckte vi
hvarandras händer och voro goda vänner igen.
Major Staaff hade året förut förordnats till svensk militärattaché i Frankrike, hvilken befattning förut innehafts af öfverstelöjtnanten m. m. Fritz Dardel, bekant bland mycket annat som öfverintendent och äfven lyckad skämtritare. Han var ock förtjänt af erkännande som kvick och intressant tidningskorrespondent, hvarpå goda bevis lämnades i de bref han vid början af 1860-talet under pseudonymen Félix skickade från Paris till Nya Dagligt Allehanda samtidigt med de artiklar som till samma tidning och från samma plats sändes af mig. Félix’ bref upphörde snart.
Dardels efterträdare som militärattaché, Ferdinand Staaff, intresserade sig mycket för den svenska kolonien i Paris, och biblioteksfrågan låg honom varmt om hjärtat. Alla uppmaningar till det skandinaviska Nordens och Finlands bokförläggare vunno hans kraftiga biträde. Bland öfrige medverkande erinrar jag mig den danska figurmålaren David Jacobsen, finnarna Adolf von Becker (genremålare) och F. af Björksten, svensken Santesson (förgyllare), och så hade vi Bössemager Jensen, som naturligtvis var dansk.
En morgon efter en af våra sammankomster fick jag i mitt hem besök af en för mig främmande
