nära befryndad. Den unge Collin hade gjort
Andersen sällskap på en resa i Nord-Afrika, och som
minne af den afrikanska jorden hade de medfört ett
stort antal små sköldpaddor som nu krälade kring
på golfvet. Det var endast med stor svårighet man
kunde undvika att trampa på dem.
Efter en stunds väntan uppenbarade sig Andersen och log emot oss med all den älskvärdhet som han ägde i så hög grad.
Äfventyrsdiktaren var då 58 år, men utseendet var fullkomligt likadant som då jag senast sett honom i Köbenhavn flere år förut, och mycket hade han ej heller förändrat sig nio år därefter, då jag åter hade nöjet att träffa honom i hans fädernesland.
Den höga hvita halsduken tycktes han alltid bära, men klädseln på morgonen i Paris var för öfrigt mycket enkel. En fotsid öfverrock tjänstgjorde som nattrock. Den af oss framförda inbjudningen besvarade han med mycken tacksamhet, och så frågade han, om han fick läsa något för oss, hvilket vi naturligtvis med stort nöje besvarade jakande. Vi togo plats under det de små sköldpaddorna fortforo att kräla mellan och under våra fötter.
Andersen läste ytterst intagande, men jag beklagar, att jag nu icke kommer i håg hvad han föredrog. Jag vill dock minnas, att det var något af hans senaste författarskap. Efter slutad läsning och af oss ytterligare framförda tacksägelser togo vi afsked, och så väl diktaren själf, som unge Collin och några sköldpaddor följde oss ut i förstugan, där artighetsbetygelserna fortsattes.
