Hans lilla vindsrum sex trappor upp eldades
endast undantagsvis och då af en liten osande
järnkamin som innehafvaren kommit öfver för godt pris.
Kakelugn fanns icke i bostaden, men vintertiden lade
Mandelgren lös halm i de trätofflor han, som äkta
skåning, begagnade hemma, kanske äfven utom hus
ibland.
På sommartiden tog Mandelgren sig ledigt någon enda dag och begaf sig då ut på landet, vanligtvis i sällskap med Winge och Malmström på den tid de uppehöllo sig i Paris. Då bar det ofta ut till La Celle-Saint-Clood, en bondby som på 1860-talet hade 4 eller 500 invånare, men låg i en utmärkt vacker trakt, där Malmström upptäckt ett litet värdshus, kändt för godt kalfkött och som han benämnde Kalfstekskrogen.
Understundom samlades där ett helt dussin nordbor för att dricka simpelt, men äkta vin och förtära väldiga stycken kalfstek. Då sjöngs och lektes i fröjd och gamman, och Winge föreslog alltid, att man skulle tillbringa natten i skogen, men hans förslag antogs icke.
⁎
Den bland nordborna kanske mest kända och aktade svensken var otvifvelaktigt Otto Gustaf Bobergh, född i Stockholm, men redan i ganska unga år förflyttad till utlandet. Han hade dock förut som yngling varit anställd i Medbergs sidenkramhandel vid Mynttorget i Stockholm samt under den tiden på lediga stunder tagit undervisning hos Tore Billing i landskapsmålning, hvilket han, såsom här
