dels i Versailles, dels i Paris, hade jag ofantligt stor
nytta. Vid mitt första sammanträffande med honom
i Versailles upplyste han mig om att man verkligen
kunde komma in i Paris, i fall man toge vägen
öfver Saint-Denis, där en del af tyska arméen höll
vägen öppen för alla som ej förde lifsmedel eller
vapen med sig.
— Men, tillade häfdatecknaren, hvad skall ni göra i Paris?
— Studera förhållandena!
— Förhållandena äro miserabla. Det kan jag säga er, och ni utsätter er för mycket obehag, att ej säga för verklig lifsfara. Kommunaderna skona ingen som de misstänka höra till regeringens parti. Mig ha de afsatt från att vara maire i Passy, som är det sextonde arrondissementet i hufvudstaden, och hade de fått tag i mig, hade det nog inte nöjt sig med bara afsätta.
Jag tackade, men lät ej afhålla mig från att söka komma in i Paris, om sådant vore möjligt. Dagen efter mitt första sammanträffande med Henri Martin sökte jag upp det svensk-norska sändebudet, hvilket för tillfället var vår legationssekreterare Henrik Åkerman, som då tjänstgjorde såsom chargé d’affaires. Vår minister, baron Adelswärd, hade, liksom beskickningens öfriga medlemmar, stannat i Paris under hela tyska belägringen, men efter dess slut farit till Connes för att söka hjälpa upp sin genom belägringsdieten starkt angripna hälsa. Då stannade major Staaff ensam bland svensk-norska legationens medlemmar kvar i Paris, under det att herr Åkerman följde öfriga makters exempel och for
