med franska regeringen och nationalförsamlingen till
Versailles, något som jag dock icke kände till förr
än jag i flera dagar uppehållit mig där.
Åkerman mottog mig på det vänligaste och lämnade åtskilliga nyttiga upplysningar. Bland annat bekräftade han uppgiften om möjligheten att öfver Saint-Denis kunna komma in i Paris och afrådde mig icke för en sådan färd, ehuru den utan tvifvel ej vore alldeles fri från faror.
Vissheten att jag kunde komma in i den belägrade och beskjutna staden styrkte mig i min föresats att våga försöket. Sedan jag förskaffat mig plats till bestämd tid i en omnibus som gjorde sig i ordning att företaga färden, begaf jag mig till min bostad för att taga det nödvändigaste af mitt resgods med mig och lugna mäster Weiss öfver min påtänkta frånvaro. Kappsäcken lämnade jag kvar samt erlade en hel veckas betalning för rummet, som jag behöll för att äga en pied à terre i Versailles, i fall jag återvände.
Mäster Weiss fogade sig i dessa anordningar och behöll kappsäcken i pant, men lät också betala sig veckans hyra i förskott. Och så bar det af. Det är just ingen genväg att fara öfver Saint-Denis, då man skall från Versailles begifva sig till Paris. Det är tvärt om en betydlig omväg, men onekligen den mest användbara, då kriget rasade i grannskapet och man ville undvika däraf orsakade obehagligheter och faror.
Under vår färd märkte vi visserligen, att vi reste i en trakt, som ej var långt ifrån krigshändelserna, men någon omedelbar olägenhet rönte vi icke.
