och parisiskorna begåfvo sig dit för att lämna och
mottaga bref. Detta skulle försiggå regelbundet,
men lämnade mycket öfrigt att önska, och man
kunde aldrig vara säker på brefvens ordentliga
framkomst.
Trängseln på bangården var i hög grad besvärlig, och de tyska gendarmerna hade mycken möda med att hålla åtminstone någorlunda ordning. Med knapp nöd fick jag plats i en kupé och en fjärdedels timma därefter var jag i Paris.
Med sällsamma, allt annat än glada känslor återsåg jag den stad, där jag förut lefvat så lång tid.
De under vanliga förhållanden så folkrika och lifliga omgifningarna kring Nordbanans storartade stationshus voro nästan folktomma, och af varutrafik syntes nästan lika litet. Få fiakrar höllo utanför bangården, och det var ingen svårighet att komma öfver sådana åkdon. Jag steg upp i ett af dem, hvars kusk med ett artigt:
— Montez, citoyen! bad mig taga plats.
Den gamla franska artigheten förnekade sig således icke, men jag tyckte, att en man från gatan, beväpnad med gevär och revolver, tilltalade kusken med ett icke så artigt, snarare något vresigt mon capitaine, därmed antydande, att »åkaren» innehade en befälspiats i kommunens här, fastän han för tillfället skötte sitt hvardagsyrke som droskkusk. Jag är dock icke rätt säker på att jag hörde rätt, men det gick ett rykte sedan i Paris, att fiakerkuskarna tjänstgjorde i kommunard-armén som officerare vid nationalgardets generalstab. Efter kommunens fall behöfdes ej heller mer för att mota öfverdrifna anspråk
