En granat som slog ned ett stycke från vägen —
jag vill minnas, att det var vid Courbevois — gjorde
oss icke något ondt. Den orsakade endast en liten
émotion i omnibusen, men som förbyttes i det
belåtnaste småleende, då man hunnit öfvertyga sig,
att den icke åstadkommit någon skada.
Ju närmare vi kommo Saint-Denis, dess större truppmassor foro vi igenom, alla tyska naturligtvis. Här och där stod en blek tysk yngling med glasögon på post. Fransmännen funno hans glasögon löjliga, men en af passagerarna, fransman som de andra i vagnen, bad kamraterna erinra sig, att det hade varit sådana förlästa ynglingar som besegrat Frankrike. Yttrandet väckte motstånd, men just då foro vi in i Saint-Denis.
Här finnas väl inga människor som önska tränga in i den belägrade staden, tänkte jag innan jag kom in på bangården, men öfverraskad blef jag, då jag fann hela bangården uppfylld af människor, mest fruntimmer. De tycktes alla mycket angelägna att komma till Paris. Det var dock icke någon tom nyfikenhets- eller fåfänglig skådelystnad som dref dem att trotsa besvärligheter och faror för att få inträde i den olyckliga staden. Dessa fruntimmer, som trängdes på Saint-Denis’ bangård, utgjordes af kvinliga medlemmar af de familjer som flytt för kommunen eller af andra orsaker uppehöllo sig i Paris’ omgifningar och då och då läto sina fruntimmer fara in till staden för att se efter om hus och hem ännu undgått förödelsen.
Postgången skedde också, åtminstone under någon tid af kommunens regemente, öfver Saint-Denis,
