benkläder. Ett par rikt guldgalonerade unga herrar
igenkände jag för att vara uppassare på bekanta
kaféer.
Det var en af de aftnar, då Théâtre-Français hade fullt hus, men kanske ej mera än femtio francs i inkomst. De maktägande inom kommunen endast rekvirerade biljetter utan att betala dem, och teatern måste spela. Detta var i april 1871, men snart for Français öfver till London, och då var det slut med teaterföreställningarna i Paris.
Den afton jag såg »Duc Job» utfördes titelrollen af Got, hvilken, som vanligt, var mästerlig i sitt spel. Hela föreställningen gick dessutom förträffligt.
Under en mellanakt gick jag upp i foyern, där man hade lika stort tillfälle som i salongen att göra sina betraktelser. Där armbågades kommunens herrar med hvarandra och förde högljudt samspråk, klandrande hvarandras åsikter och fördömande hvarandras handlingar, men ännu mera nedgjordes regeringen i Versailles.
Det var ett starkt skränande och ett öfvermodigt skryt, huru man skulle gå till väga, då man hunnit intaga Versailles, jämna slottet med marken och spränga nationalförsamlingen. Det var i synnerhet ett par kommunofficerare, som förde ett sådant högröstadt tal, under det de vårdslöst lutade sig mot fotställningen till Voltaires bildstod, som då för tiden hade sin plats i publikens foyer.
Under det jag hörde och såg hvad som föregick omkring mig, förnam jag en röst bakom mig som på skandinaviskt tungomål utropade:
