— Er det ikke Lúndin?
Det var en på den tiden i Paris bosatt norrman af mina bekanta. Jag uttryckte min belåtenhet öfver att träffa en person, hvilken, liksom jag, köpt sin biljett.
— Nej, sade norrmannen, jeg har s’gu fått min.
Han föreslog, att vi efter föreställningens slut skulle träffas i Régence tillsammans med en fransk och en dansk militärläkare, hvilka voro i hans sällskap.
Vi träffades på uppgifven plats. Den danske militärläkaren hade ämnat gå i fransk tjänst, men icke blifvit mottagen, hvarför han ämnade söka anställning som läkare i kommunen här, något hvarifrån den franske yrkesbrodern dock afrådde honom.
Det stora kaférummet i Régence var nästan tomt. Schackspelarne hade dragit sig tillbaka. Endast ett bord, närmast vårt, upptogs af bullrande kommunardofficerare, hvilka dock icke oroade oss. I anseende till den franska deltagaren i vårt sällskap, förde vi samtalet på franska, men till oss kom en gammal uppassare som i många år haft plats på detta kafé och därför kände så väl mig som min vän norrmannen samt hade lärt sig något danska, hvilket dock ej var lätt att förstå i hans mun.
Han tilltalade oss på sin rotvälska, och vi svarade på våra respektive skandinaviska tungomål. Men kommunarderna vid bordet bredvid kallade på uppassaren. Denne låtsade ej höra, utan fortfor att meddela sig med oss, hvilket hade till följd att kommunens folk visade sig otåliga och läto höra hotande uttryck.
