— Håll käft, la commune! utropade
uppassaren halfhögt, och vi kunde ej kväfva vår
skrattlystnad, men då förklarade han, att det icke vore
rådligt att längre reta herrarne vid grannbordet, och
han begaf sig, viftande med handduken, till dem för
att mottaga deras order.
Då vi bröto upp, funnos herrarne vid bordet bredvid ännu kvar. Den gamle uppassaren satt och halfsof framme vid disken, hvilken la dame du comptoir för länge sedan lämnat. Det var långt lidet på natten.
Jag återsåg aldrig någon af de tre kamraterna. Norrmannen sökte jag, elfva år därefter, å Skien, i Norge, där han då bodde, men träffade honom icke.
Då jag morgonen efter aftonen på Français och Régence vaknade, hörde jag åter kanonaden, hvilken för hvarje dag tilltog i styrka. Jag kastade blicken ned på torget och fann kommunens militära lif i full verksamhet. Det ena kompaniet efter det andra tågade öfver platsen för att, sade mina uppassare, hvilka alla sex höllo sig till mitt förfogande, begifva sig till vakt på vallarne eller öfningar och parader inne i staden. Man höll mycket parader på den tiden i Paris.
Den ena omnibusen efter den andra körde öfver torget, och takplatserna voro upptagna af uniformeradt manskap och åtskilliga rätt stora kaggar eller till och med små fat, hvilkas innehåll nog vore konjak. De förut i allmänhet ganska nyktra parisarne hade vid vakthållningen på vallarne under tyska belägringen lärt sig att förtära spritvaror i stor mängd. Den vanan bibehölls äfven under kommunen, och det
