men jag hade lofvat Fournier att öfverlämna dem
i Jules Favres egna händer, och slutligen gick det
också för sig. Ministern, den gamle radikalen, var
utmärkt artig, men hade naturligtvis icke tid att säga
många ord. I rummet utanför väntade fortfarande
ofantligt mycket folk, och andra sprungo ut och in.
Hela huset och prefekturen i departementet
Seine-et-Oise genljöd af brådskande steg, högljudda samtal
och hemlighetsfulla hviskningar. Allt var mycket
politiskt, statsmannaklokt, regeringskraftigt. Ett par
herrar som jag icke kände, hade fått, jag vet ej huru,
reda på att jag öfverbragte understöd till inköp af
utsäde och lyckönskade Frankrike till att äga sådana
vänner samt tackade mig för hvad jag gjort till
denna vackra handling. Jag var öfverraskad af denna
tacksägelse, men den lät verkligen hjärtlig.
Uppdraget till Jules Favre, hälsningar från Harald Wieselgren till Henric Martin samt ett par andra dylika kommissioner hade jag riktigt utfört, men ett särskildt hälsningsuppdrag från Stockholm måste jag något närmare skildra:
Det var en dag i april. Jag beslöt att till den reformerta prästen i Versailles framföra de hälsningar jag till honom medfört från Stockholm. I Versailles’ gator bullrade det som vanligt på den tiden. Place d’Armes var ett enda oöfverskådligt virrvarr af krigiska tillredelser. Jag trängde mig med svårighet fram mellan artillerister, kanoner, hästar, stora ammunitionsvagnar, ambulanskärror, linjesoldater, som återkommo från tyska fångenskapen och åter sökte sina regementen eller de nybildade kårer, till hvilka de skulle sluta sig, örlogsmatroser till fots och
