örlogsmatroser till häst, sergeants de ville, fördrifna från Paris
och i Versailles gjorda till soldater, en fantastisk
blandning af alla möjliga uniformer, de flesta ganska
illa medfarna, det hela ett för den fredlige mannen
besynnerligt skådespel och som man lyckligtvis sällan
får se, då ännu öfverraskande, men hvarvid man
under de följande veckorna fick tillräckligt vänja sig.
Sådana scener fortforo Rue Hoche utför, ända ned åt Versailles’ Nôtre Dame. Bullret var döfvande. Men på andra sidan om nämnda kyrka vek jag af in på Rue Neuve och befann mig plötsligt på en stilla, fredlig gata, där jag icke såg en enda militär, där allt var tyst, nästan dödt, åtminstone i jämförelse med den väg jag nyss förut tillryggalagt.
Från sistnämnda håll trängde endast ett svagt buller ned i Rue Neuve, men där hördes något som jag ej kunnat förnimma bland krigssorlet på Place d’Armes — kanondundret från regeringstruppernas batterier mot de af insurgenterna besatta fästena omkring Paris. Det var ännu icke det ursinniga dundrande, som en månad senare höll oss vakna natt och dag, men det var tillräckligt för att erinra om i hvilken tid man befann sig, något hvarom den fridfulla och behagliga gatan alldeles icke påminde. Det var just en gata, vid hvilken en fridens förkunnare borde bo. När jag satte foten på tröskeln till n:r 14 och ringde på porten, hördes åter dånet af kanonaden. Sannolikt var det batteriet på Meudons terrass, som gjorde sig påmindt. Men den lilla porten öppnades och tillslöts åter efter mig, och jag befann mig i ett stilla hem, dit icke ett enda ljud af världens strid tycktes kunna tränga.
