Zinggs hôtel vid Börsplatsen af köpmän, kontorister,
privatspekulanter och handelsresande samt annat
affärsfolk, en väldig skara, som där trängdes på ett kort
middagsbesök.
Man skuffades i det stora kaférummet för att komma öfver en gaffelbit och för att skölja ned denna med en eller annan seidel öl, vare sig Bamberger, Erlanger, Culmbacher eller någon annan äkta bayersk ölsort. Lika litet man drack öl vid hotellens middagsbord, lika litet förtärde man vin i sådana lokaler som Zinggs kaféhus, hvilket oaktadt sin världsborgerliga prägel icke åsidosatte gamla tyska sedvanor.
Zinggs var en mötesplats icke blott efter, utan för många också under börstiden, och äfven där uppgjordes affärer. Kafét utrymdes dock snart, och endast få affärsmän stannade för att där intaga middag. Denna intogs för öfrigt på olika ställen af dem som icke hade familj eller enskildt hushåll.
Under lång tid åt jag på Hoffmeisters lilla restaurant vid Grosse Bleichen, helt nära Ullberg & Cramérs kontor. Värden hade, vill jag minnas, någon del i Hôtel Rydbergs första anordnande i Stockholm, men han återvände snart till Hamburg för att där slutligen öfvertaga Hôtel zum Kronprinzen, hvilket hotell hans son ännu innehar.
En annan hamburgare stannade längre tid i Stockholm såsom hofmästare och restauratör i Sällskapet. Det var Adolph Hartmann, son till M. Hartmann i firman Hartmann & Brettschneider, innehafvare af Hôtel de l’Europe i Hamburg. De,
