som anbefallde Adolph Hartmann till platsen i
Stockholm voro Voss & Spies på Hôtel Victoria i
Hamburg samt Theodor Dill, i firman Albrecht & Dill,
den bekante köpmannen och storborgaren.
På Hoffmeisters lilla restaurant vid Grosse Bleichen träffades många unga kontorister, men dit gick också en doktor Langelütje, en lärd man utan anställning och utan förmögenhet. Vid det stora, gemensamma bordet företrädde han den högre bildningen, hvarför han gärna lät bjuda sig på en flaska vin, helst rhenskt, efter hvars tömmande han var så nöjd med hela världen, att han ur eget »Bewustsein» åt sig själf färdigkonstruerade de absolut förmånligaste förhållanden. Uteblef vinet ett par dagar, slog filosofen Langelütje sig med stor skärpa på den rena kritiken och då var han icke god att råka ut för.
Den som då var mest utsatt för doktorns skarpa omdöme var en tragisk skådespelare som också tillhörde restaurantens fasta kunder. Han hade en gång blifvit misskänd af publiken och ville därför, sade han, aldrig mera uppträda annanstädes än i slutna sällskap, och då middagsgästerna hos Hoffmeister måste anses som ett sådant, kunde man, när vinet räckte till och doktorn var vid godt lynne, öfvertala skådespelaren att vid bordet framställa några »gripande» scener.
Dessa kritiserades på det obarmhärtigaste af doktorn, hvilket gaf skådespelaren tillfälle att framhålla kritikern som en afskyvärd barbar. Vanligtvis fick jag icke vara vittne till slutet af konstnärens och doktorns häftiga träta, enär jag måste skynda
