du Sabot d’or, som hade en ganska god restaurant
med pris vida lägre än Réservoirs’.
Men så kommo rykten om att sakerna tycktes tillspetsa sig i Paris, och då tänkte jag ej längre på Sabot d'or eller på min plats i första radens fond, utan rustade mig att å nyo göra en expedition till kommunen. Underrättelserna voro i allmänhet sparsamma, och de få tidningar af regeringspartiet, som kommo ut i Versailles, hade föga att meddela.
Le Soir, journal du Matin, ropade kolportörerna i Avenue de Paris utanför Prefekturpalatset och hela avenuen i ända, men innehållet i denna afton-morgon-tidning var föga upplysande. Kanonaden hörde man också dagarna i ända, och stora skaror fångar infördes till Versailles, men ville man ha fullständiga underrättelser, vore det nog bäst att själf hämta notiserna på ort och ställe, hvilket åter hade vissa olägenheter och kunde medföra fängelse eller något ännu värre.
Mina utflykter från Versailles till Paris hade emellertid aflupit utan farligheter, och jag beslöt att företaga ännu en sådan färd. En vacker majdag befann jag mig åter i hufvudstaden. Tillståndet där tycktes på åtskilliga tecken vara ganska mycket försämradt. Kommunens meniga sågo ännu eländigare ut än förr. Officerarne vräkte sig ännu oförskämdare, men detta tycktes icke vara en yttring af verklig tillförsikt, utan mera för att markera tilltagande oro. Början af slutet hade synbart redan inträdt. Kom man i samtal med någon af det högre kommunardbefälet, t. ex. med Delescluze, hvilken sextioåring icke gjorde obehagligt intryck, fann man, att äfven bland