detta hade modlösheten gripit omkring sig, men att
de sökte dölja det verkliga tillståndet, somliga med
visst svårmod, andra med fräckt öfversitteri.
En ganska egendomlig företeelse var korsikanen Puschal Grousset, kommunens utrikesminister (delegué aux affaires extérieures) och en af dess ursinnigaste nyhetsmakare, som röstade för Vendômekolonnens omstörtande och nedrifvandet af Thiers’ hus. Han hade varit utgifvare af den vildsinta tidningen Marseillaise och var inblandad i Victor Noirs tvist med prins Pierre Bonaparte, som slöts med att den sist nämnde sköt ihjäl Noir. Grousset var en ung man på några och tjugu år och hade, såsom jag fann, vändt sig till öfverstlöjtnant Staaff för att inleda diplomatisk förbindelse. Han uppträdde då med ej blott mycken foglighet, utan ådagalade till och med en viss finhet i sin framställning och lade sig tydligen vinn om att synas diplomatisk.
Den lille, mycket mörklagde Grousset var ganska eldig i sitt föredrag, men ytterst artig, hvilket ock öfverensstämde med hans yttre, som var mycket vårdadt, nästan öfverdrifvet elegant. På kommunens sista dagar flydde han, men ertappades och dömdes till deportation i Nya Caledonien, hvarifrån han dock, jämte Rochefort, räddade sig, hvarefter han slog sig på den hederliga litteraturen och har under det antagna författarnamnet André Laurie m. fl. pseudonymer skrifvit goda och intressanta böcker samt fortfar visst därmed ännu.
Det kunde vara af ett visst intresse att lära känna en sådan fin omstörtningsman som unga Grousset, men flertalet af de maktägande
