trägravörsskola bildas, hvilken kunde blifva till nytta för äfven
andra illustrerade arbeten.
Föreståndaren för denna skola och ledare af tidningens illustrationsafdelning blef Edward Skill, en engelsk konstnär med stor talang och som redan innan sin hitkomst förvärfvat ej ringa anseende. Flera goda trägravörer utbildades, och bland dem intog fröken Ida Falander ett aktadt rum.
Men snart var trägravyren ej längre på modet. Andra reproduktionsmedel fingo tjäna konsten, och Ny Illustrerad tidnings trägravörsskola kunde ej längre uppehållas. Skill reste till Nordamerika, kom igen men dog snart här, och för själfva tidningen inträdde bekymmersamma tider. Men 1866, hvarom här närmast är fråga, var allt på det området ljust och gladt.
⁎
Stockholmarna äro kända för att vilja roa sig. Det bevisar lifskraft och förtjänar icke tadel, förutsatt att det icke sker till öfverdrift och inkräktar på arbetets område. Man roade sig här 1866, liksom tolf år förut och som man sannolikt kommer att roa sig hundra år härefter. Det är endast sättet som förändras, men äfven i detta, och isynnerhet hvad det sällskapliga umgänget angår, hade föga förändring visat sig på sextiotalet. Man satt icke mer till bords vid middagsbjudningar 1867 och 68 än hvad man hade gjort i medlet af femtiotalet. Gående middagar voro då ännu allt för mycket i bruk.
Det fanns dock 1866, liksom det hade funnits
