områden, samt, oaktadt sina sjuttio år, ungdomligt
liflig och lefnadsfrisk. Han afled ett par år därefter.
En annan Michaeli, den i dessa »Minnen» förut omnämnde Joseph Michaeli, gaf också på den tiden utomordentliga dinéer i Adelsköldska huset vid dåvarande Lilla Trädgårdsgatan, och hufvudstadens öfriga affärsmän täflade om att visa oinskränkt gästfrihet, men alltid ännu, med »gående» bord.
De mest lysande festerna gåfvos dock af corps diplomatique, i synnerhet af ryska sändebudet, geheimrådet v. Dashhoff, på Blasieholmen, samt af Danmarks, grefve von Scheel-Plessen i f. d. Braheska huset, 31 Drottninggatan. Båda dessa diplomater hade då vistats några år i Stockholm och kände väl till personer och förhållanden. Balerna hos v. Scheel-Plessen voro i synnerhet glänsande och bevistades af medlemmar af kungahuset. Där fann man också hela den Stockholmska delen af svenska aristokratien jämte många som från sina slott och gårdar i landsorten inreste till hufvudstaden för att deltaga i det danska sändebudets fest.
Den ganska ålderstigne diplomaten, vicomte de Soto Maior, Portugals sändebud, saknades aldrig på den förnäma världens samkväm, men gaf själf icke så storartade fester. Såsom ungkarl nöjde han sig med mindre storståtliga och likväl ganska glada tillställningar. Han syntes för öfrigt öfverallt i Stockholm. År 1866 hade han redan i tio år varit ministerresident här, men först 1870 blef han envoyé extraordinarie. Hans utseende var alltid detsamma, och gamla stockholmare, som på 1890-talet sågo honom, kunde ej finna, att han undergått någon