förändring sedan han kom till Stockholm, d. v. s.
under några och fyrtio år. Det var ett egendomligt
utseende, med det stora, väl vårdade, bländhvita
skägget och de ytterst små fötterna samt den
omsorgsfullaste klädsel.
Med Soto Maiors bortgång ur tiden förlorade Stockholm ett ganska intressant original, åtminstone i yttre afseende. Vår hufvudstad har i sin sällskapkrets upptagit ganska originella diplomater, men i visst afseende var den portugisiske vicomten den originellaste.
Ett sådant riktigt fint och förnämt original står icke hvar tid tillbuds. Gatans original äro vanligtvis lättare att påträffa. En »pastor» Bengtsson, en »tidnings-Boije», en »trasfröken», en den och den på samhällets lägsta trappsteg stående underlig figur är icke omöjlig att få tag uti, men en Soto Maior med fina salongsvanor torde vara betydligt oåtkomligare.
⁎
Stockholm har alltid fört ett gladt värdshuslif, och dess värdshusvärdar ha ofta låtit tala om sig samt ej sällan blifvit populära, dock ej alltid på samma sätt eller för enahanda orsaker. I äldre tider voro de omtyckta, emedan de själfva slogo sig ned bland gästerna och drucko om med dem. Något sådant finner man icke nu för tiden. Nu hålla de sig i bakgrunden eller styra på ännu längre afstånd. Det förra sättet fanns ännu vid 1850-talets ingång, men öfvergafs alldeles af Wilhelm Davidson, hvilken
