och stark, fastän några och sextio år, ett präktigt
original bland gamla källarkunder, hvilka numera
icke finnas kvar. Han var finne och bror till den
bekante A. M. Myrberg, hvilken med utmärkelse
deltog i grekiska frihetsfejden samt äfven i Polens
befrielsekrig. Kanske ej så mycket för denna
släktskap, som ej mera för sin stora öfverlägsenhet i
»fältslag» på Hörnan, kallades aktuarien Myrberg
»fältmarskalken». Såsom hans adjutant tjänstgjorde
notarien Niklas Åberg, kallad »nordiska kraften»,
sedan afliden i Finland.
Jag erinrar mig det ofvan stående såsom bevis på det då ännu icke reformerade värdshuslifvet i Stockholm och påminner mig också förhållanden på gamla »Opris», som då innehades af C. F. Tjulander, ett förfriskningsställe, där man mera drack än åt och där »nobisgubbar» sutto på förmiddagarna i de två på den tiden ännu bibehållna smårummen åt Arsenalsgatan och smuttade på sina »stenborgare» och knaprade på hvar sin lilla »källarskorpa» samt sköljde ned alltsammans med ett glas svagdricka. På aftonen besöktes operakällarn först och främst af »mellanaktspubliken» som sprang in och vid disken fick sig en liten sup och en ganska småaktig smörgås eller ett glas punsch.
Källaren besöktes då också hvarje afton af en icke ringa del af det litterära och konstnärliga Stockholm. Teaterkansliet saknades ej heller, och Daniel Hwasser, kungl. teaterns sekreterare, täflade med skådespelaren Svante Hedin i kvicka repliker. En liten sång var ej heller alldeles ovanlig, ehuru ej så ofta förekommande som förr.
⁎
