Men det var icke här ofvan skildrade
förhållanden som företrädesvis väckte den nykomnes
uppmärksamhet. Främst stod vår folkundervisning, som
under 1860-talets början gjorde så betydande framsteg,
tack vare i synnerhet C. J. Meijerbergs intelligenta
förmåga och aldrig tröttnande nit. Därnäst kom
skarpskytterörelsen, åt hvilken på den tid, då
idrottsväsendet ännu icke var utbildadt, Stockholms invånare
ägnade sig med lif och lust.
Hufvudstadens frivilliga skarpskytteförening bildades redan år 1860. Fem år därefter räknade hären 2,300 man. Redan i främmande land hörde man talas om denna rörelse och här hemma deltog allmänheten som åskådare i härens öfningar och utmarscher, hvilka under några år betecknades som verkliga folkfester.
Ännu 1866 var intresset för denna rörelse ganska kraftig, men dock på tillbakagång. Förhoppningarna att skarpskytteväsendet skulle skapa ett »folk i vapen» hade då redan befunnits öfverdrifna, men utmarscher och öfningar gjordes och voro fortfarande förenade med ett fritt folklif, som tycktes närma de olika samhällsklasserna till hvarandra. Antalet fria skarpskyttar minskades likväl år från år och sjönk ända ned till några få hundra. Af hela den i början så betydande skarpskytterörelsen återstod endast skjutöfningarna, och ej heller dessa voro synnerligt tillfredsställande.
⁎
Från 1866 är Stockholms arbetarförening, grundad i följd af den nya tidens rörelser, i början föga uppmärksammad, sedan fruktad och slutligen erkänd
